Klubben grundades 1891 hemma hos familjen Behrens på Biblioteksgatan 8 i Stockholm den 15 februari och blev då den första innerstadsklubben i Stockholm. Det var ett par tonåringar som då hade bestämt sig för att bilda en idrottsklubb. Namnet, Allmänna Idrottsklubben, tog man för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. AIK var som klubb även ”allmän” i den meningen att vem som helst kunde bli medlem. Även valet av verksamhet spelade roll; klubbens första grenar var gymnastik och friidrott, vilken på 1890-talet hette just ”allmän idrott”.[1]

1896 togs fotbollen upp på programmet av Sigge Stenberg. Laget spelade på Ladugårdsgärdet på Östermalm. Tre år senare, 1899, spelade AIK mot lokalrivalen Djurgårdens IF under dåliga förhållanden. Målstolparna bestod av träpålar som fick grävas ned i marken och ett rep användes som ribba. AIK vann denna historiska match med 2–1.[2] Från 1901 spelade AIK på Idrottsparken, en liten idrottsplats som ligger där Stockholms Stadion ligger idag. 1900–1901 slog AIK Örgryte IS i två raka SM-finaler. I den första finalen besegrades Örgrytes förstalag med 1–0, den andra vanns mot deras andralag genom ”walk over”. 1908 hade AIK med två spelare i det landslag som slog Norge.[3]1912 blev den nybyggda Stockholms Stadion AIK:s hemmaarena.

I Svenska serien, den första rikstäckande serien i fotboll i Sverige, gjorde AIK inget större väsen ifrån sig då lagen från Göteborg (Örgryte IS, GAIS och IFK Göteborg) var dominerande. AIK var dock med i två finaler, 1923 mot GAIS och 1924 mot Örgryte IS, men förlorade båda.[3]

När Allsvenskan började 1924/1925 med en match mot Västerås IK så fanns AIK med bland förhandsfavoriterna. Detta var dels tack vare ryktesspridning av AIK-supportern Anton Johanson, men det fanns även ett konkret underlag till favoritskapet; trots att laget inte hade vunnit Svenska serien hade de vunnit tre SM-guld under 1910-talet (1911, 1914 och 1916). AIK kom dock endast femma i debuten i Allsvenskan och de förlorade även mot samtliga Göteborgslag. Allsvenskan 1928/1929 var laget mycket nära att åka ur – i efterhand har det sagts att hela AIK:s existens var i fara, men eftersom Per Kaufeldt med några minuter kvar mot IFK Malmö lyckades avgöra matchen så var AIK (eller ”Gnaget” som de redan börjat kallas på grund av uttvättade tröjor, till följd av en usel ekonomi) kvar i Allsvenskan. Anledningarna till att ekonomin var dålig var bland annat kostsamma spelarköp, som den av Axel ”Massa” Alfredsson från Helsingborgs IF – vilket var den dittills mest kontroversiella värvningen i svensk fotboll.[3]

I och med det förnyade kontraktet fick dock laget ny luft och säsongen 1931/1932 kom det första allsvenska guldet. Detta var en del av en lyckosam framgångsperiod – möjligen klubbens framgångsrikaste genom alla år. Laget förlorade inte på 13 matcher, och förlorade bara en match under guldåret. Publiken fyllde Stockholms Stadion, AIK:s hemmaplan sedan 1912. AIK hade denna guldsäsong ett snitt på 17728 åskådare[4]. Det var också detta år som Gustav Sjöberg började spela för AIK. Han spelade i klubben ända till 1950 och hann spela 321 allsvenska matcher, vilket är ett klubbrekord som håller sig än idag. 1934 blev Per Kaufeldts sista år i AIK, som under sina år i klubben mäktat med hela 124 mål i AIK-tröjan.

Säsongen 1936/1937 innebar en ny positiv period för AIK som vann Allsvenskan med nio poäng före IK Sleipner. Säsongen blev extra speciell för AIK, som i april detta år lämnade Stockholms Stadion och flyttade till den nybyggda nationalarenan Råsunda Fotbollsstadion. Första matchen på arenan var mot Malmö FF som slutade 4–0 till AIK inför 24 761 åskådare. Detta år fick AIK även sin första skyttekung, Olle Zetterlund som gjorde 23 mål, vilket ingen AIK:are kunde överträffa under 1900-talet.[5]

Åren efter andra världskriget bjöd på topplaceringar 1946/1947 (2:a) och 1947/1948 (3:a), men sedan började det gå sämre för klubben – detta trots ett stort publikintresse. Säsongen 1949/1950 nådde klubben till exempel sitt rekordsnitt genom alla tider på 21 768 – det skulle dröja ända till 2000-talet innan AIK fick uppleva ett sådant högt publiksnitt igen.[6]

I juni 1951 hände något som många kallade ”det omöjliga” – AIK flyttades ner till Division 1 (den näst högsta serien i fotboll) för första gången i historien. En orsak var bland annat att det starka nyförvärvet Lennart ”Nacka” Skoglund försvann till Inter efter endast fem matcher i AIK. Klubben kom dock tillbaka direkt och i mitten av 1950-talet hade AIK ytterligare ett nytt superlöfte: Kurt Hamrin från Huvudsta. Men när han senare flyttade till Italien följde ytterligare ett par mindre framgångsrika år för AIK.[3]

1962 gjorde AIK ännu ett besök i den näst högsta divisionen men återvände till en stabil närvaro i Allsvenskan långt in på 70-talet. Ett tag i början av 70-talet var de ständiga seriefavoriter och hade spelare som Yngve

 och Börje Leback samt Rolf Zetterlund. Klubben var som närmast den tippade seriesegern 1971, då de kom tvåa i Allsvenskan. I en match mot Djurgårdens IF 1975 sattes AIK:s nuvarande publikrekord då 40 669 såg derbyt lagen emellan. 1979 åkte klubben ner i andradivisionen igen, vilket innebar att Malmö FF gick förbi AIK i Maratontabellen, men AIK kom tillbaka till Allsvenskan snabbt igen.[7][8][9]

AIK under 1980-talet kopplas ofta ihop med Guldbollenvinnaren Sven ”Dala” Dahlkvist och de vann också Allsvenskan 1983 – detta gav dock inte SM-guld eftersom att ett SM-slutspel spelades för att avgöra de svenska mästarna. Vid denna tidpunkt hade AIK också blivit en förening som levde riskabelt ekonomiskt sett. Inför Allsvenskan 1992 hade de till exempel ett minus på 10 miljoner kronor. En av anledningarna till att ekonomin var bräcklig var bland annat att AIK Hockey skulle försörjas. Sportsligt började det dock gå bättre för klubben – 1992 tog klubben också SM-guld på 55 år efter en avgörande match i Malmö som ”Gnaget” vann med 3–2. Guldet var dock endast ett tillfälligt avbrott i IFK Göteborgs dominanta år.[3]

1997 nådde AIK dock ytterligare en höjdpunkt i klubbens historia då laget spelade kvartsfinal i Cupvinnarcupen mot FC Barcelona. AIK tog ledningen i första matchen på bortaplan i Spanien med 1–0 tidigt i matchen, men Barcelona vände och vann med 3–1. Trots att AIK såg ut att åka ut ur turneringen samt att det var minusgrader då returmatchen spelades, blev Råsundastadion fullsatt i returmatchen som slutade 1–1.[3][9] Året efter, 1998, vann AIK sitt tionde SM-guld. Publiksnittet höjdes också – i hemmaderbyt mot Hammarby IF kom det till exempel 31 000 åskådare, AIK:s högsta publiksiffra sedan 1975 vilket då var rekord för AIK:s del. Snittet landade till slut på 11 112, det högsta sedan tidigt 1970-tal. Detta år gjorde laget bara 25 mål på 26 matcher trots att man vann Allsvenskan.[10]

Efter detta året är det, i allsvenskt perspektiv, klubbens fortsatta publikattraktion som varit mest anmärkningsvärt: varje år från 1998 till och med 2002 vann AIK den allsvenska publikligan och fram till 2003 ökade den[3]. 1999 spelade klubben i UEFA Champions League i en grupp med Arsenal FC, ACF Fiorentina och FC Barcelona och slutade sist. I Allsvenskan gick det inte heller som förväntat: de kom tvåa 1999 efter egna misstag till Helsingborgs IF och kom inte bättre än trea fram till 2004.[11]

2004 blev ett sämre år för AIK på många sätt, främst för att de flyttades ner till Superettan 2005 men också på grund av en mycket sämre ekonomi, till föjld av dyra nyförvärv[3]. Mest uppmärksammat under hela säsongen 2004 var matchen mot Hammarby IF då hundratals AIK-fans försökte storma planen när Hammarby gjorde 1–0. Matchen efter fick AIK spela inför tomma läktare, som de förlorade med 3–0 vilket innebar att de åkte ner till Superettan. Superettan 2005 gick de återigen upp till Allsvenskan och vann med tio poäng före Östers IF. Derek Boateng, som köptes in 2003 och var nära att försvinna från AIK inför säsongen 2005 på grund av att han inte presterat som förväntat under 2003 och 2004, var en stor del i att AIK återigen spelade i Allsvenskan. Ett nytt publikrekord sattes för Superettan när 23 460 personer såg AIK:s hemmamatch mot GAIS. Publiksnittet blev 11 872, vilket också var rekord för Superettan.[12]

Inför återkomsten trodde man inom klubben på att vinna Allsvenskan. Det var också nära att det blev så. AIK överraskade många genom att vinna matcher mot till exempel Djurgården och slutade till slut på en andraplats efter IF Elfsborg. Publiksnittet denna säsong var 21 434 personer var det högsta snittet för AIK sedan säsongen 1949/1950 – snittet var även det högsta snittet för hela allsvenskan sedan 1977[13]. 2006 fick de också spela i Royal League för första gången[14] men de gick inte vidare till kvartsfinal utan slutade trea i gruppen.[15]

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gå in på http://www.youtube.com/watch?v=J0no-1tz_x8 äckligt videoklipp med en macka...

Nu heter min brorsa Carl Axel Christer

Jag kommer inte att skriva nagot under sommaren sen kommer skriva allt som har hant efter sommaren igen ni kan titta in 17 augusti. Tjao!...

Jag ska åka 8:00 till Lökholmen vid Sandhamn i morgon jag ska gå i röd grupp det är den svåraste gruppen. Just jag har inte berättat vad det gäller det gäller Segling. Ska bli kul har varigt där två år tidigare. Ska sova måste vara pigg till i morgon...

Wow vilken resa ont i ryggen skriver mer sen.